UNIKABOXEN tar en titt på den nordliga missionen och kristnandet av Sverige.

Nordborna som reste runt i Europa blev påverkade av Kristendomens storhet. De ståtliga Kristna kyrkorna och den makt som Kristendomen gav till dess ledare imponerade stort. Nordborna blev tidigt intresserade av vad de Kristna kunde åstadkomma, men trots det fanns en skepsis och Norden blev inte Kristet förrän tålmodiga missionärer tillslut genom otaliga besök lyckades övertala några av de mest betydelsefulla ledarna.

Ovan t.hö. Ansgar överlämnar kyrkan S:t Trinitatis i Altona, målning av Siegfried Detlev Bendixen. Mitten: En sida ur den unika Silverbibeln, en unik handskriven evangeliebok på det numera utdöda språket gotiska från början av 500-talet. T.vä. En gode leder troende under en offerritual till guden Tor. Målning av J.L. Lund. Bilderna hämtade frpn Wikipedia.

Redan år 826 lät den Danske småkungen Harald Klak döpa sig. Den Frankiske Kejsaren Ludvig den fromme av Karolingerätten och son till Karl den Store övertalade honom att låta döpa sig och stod själv fadder vid dopet, som ägde rum i Mainz under högtidliga former. Haralds övertygelse krävde stöd. Han bad om missionärer och Ansgar, en munk med gott rykte, åkte frivilligt med Harald mot Danmark, men på grund av Haralds svaga ställning i Danmark vågade de sig aldrig över floden Elbe, utan stannade strax söder om Hamburg där Ansgar startade en skola för unga pojkar. År 829 besökte två sändebud från Sveakungen Ludvig den Fromme. De påtalade att det var flera i deras hemland som ville övergå till den Kristna tron. Då utsåg Kejsaren Ansgar, att hjälpa Svearna med att sprida tron. Ansgar och hans medhjälpare munken Witmar, tillsammans med en konvoj av köpmän, begav sig norrut mot Svearnas Rike och huvudstaden Birka. Halvvägs blev de överfallna av Vikingar, överlevde, men blev tvugna att fortsätta resten av sträckan till fots. Genom samverkan med Birkas hövitsman Herigar bildades efter ankomsten en liten Kristen församling och den första kyrkan i Svearnas Rike byggs. Där förkunnade Ansgar Kristendomen mellan åren 829–831. Sveakungen vid tiden var Björn och hans intresse för den nya religionen var blygsam. Invitationen får nog mer betraktas som en vänlig gest riktad till den djupt Kristne Kejsaren, i en förhoppning att det skulle gynna handeln, mer än en längtan efter Kristen lag och ordning. Efter att Ansgar hade återvänt hem från Skandinavien, utnämndes han 831 till Biskop för det nygrundade ärkestiftet Hamburg. På grund av inrikes stridigheter försvagades dock Frankerriket och efter Ludvigs död samt den Danska kungen Håriks härjningar i Hamburg 845 övergavs biskopssätet. Stiftet slogs ihop med Bremen och det blev Ansgars nya biskopssäte.

Detaljer från den rikt detaljerade modellen av livet på Birka under Vikingatiden ca 700-1100 från Birka Muséum. Foto Tommy Sörstrand.

Cirka 851–853 återvänder Ansgar till Birka, där nu Kung Olof regerade. Vid denna tid ska situationen för den Kristna missionsverksamheten ha försvårats. Den Kristna församlingen i Birka hade kommit i konflikt med den hedniska befolkningen och församlingen hade upplösts. Ansgar var därför tvungen att återupprätta församlingen. Två kyrkklockor sändes till Birka av abboten i tyska Fulda, men vi vet inte om de kom till användning. Ansgar dör i Bremen 865

Det finns inget samtida och inhemskt nedtecknat från denna tid, utan det vi har att förhålla oss till är de skildringar som missionärer och andra utomstående skrivit ner, många gånger långt senare i tid. Biografin om Ansgar och den nordliga missionen, Vita Ansgarii, är skriven av Rimbert, Ansgars efterträdare, ärkebiskopen i Hamburg-Bremen åren 865–888, och får ändå anses som samtida. Verket måste ändå bedömas utifrån det faktum att det är en subjektiv betraktelse av en person som inte var närvarade själv. Ett stenkors till Ansgars minne restes år 1834 på Björkö där rester av det forna Birka än idag kan beskådas. Formgivningen som keltiskt kors blev dock missvisande, eftersom det associerar till de senare missionärerna från de Brittiska öarna, Ansgars konkurrenter om att kristna Norden.

Även om Ansgar var den förste kände missionären i Sverige, och flera gravar med kristna kors har hittats på Björkö, så anses hans arbete idag inte haft någon bestående betydelse för Sveriges Kristnande. Ärkebiskop Unni av Hamburg fann inga spår av Ansgars församling vid sitt besök i Birka år 935. Hans symboliska värde däremot, som helgon och som Nordens Apostel har haft stor betydelse efter införandet av Kristendomen i Norden, för den Svenska Kristna kyrkan.

Ovan t.hö. Cross of Scriptures, Clonmacnoise, Irland 1000-tal. T.vä. Kristen runsten vid Källby Hallar,
Västergötland ca 900-1100. Foto Tommy Sörstrand.

Gällande kristnandet av Götaländerna så finns det mycket som pekar mot att den tidigaste missionen kommer från England. Det mesta pekar också mot att det är missionen i Götaländerna som blir långvarig. Missionen i Svealand tar ny fart långt senare än Ansgar. Först under 1000-talet kan man med säkerhet säga att Kristendomen börjar etablera sig i Svealand. Med tiden är det biskopssätet Hamburg/Brehmen som får mandat från Rom att missionera såväl Götaländerna som Svealand.

Missionärer från Hamburg/Brehmen lyckades till slut övertyga Harald Blåtand, den Danska kungen och det dröjde inte länge förrän resten av de Nordiska kungarna följde efter. 960 förklarar Harald Blåtand Danmark Kristet genom att resa en runsten, Jellingestenen.

Kung Harald lät göra dessa kummel över Gorm sin fader och Tyra sin moder. Den Harald som åt sig vann hela Danmark och Norge och gjorde danerna kristna — Jellingestenen

Omkring 990 byggdes en stavkyrka i Lund och hela det medeltida Danmark anses ha antagit Kristendomen vid 1000-talets mitt. Då konsoliderades också den Danska kyrkans organisation. Som Kristen Kung fick man en helt ny makt. Kungen förklarades som Guds nåde och kunde styra som han ville eftersom han var Guds Röst. Harald såg möjligheterna i sitt eget land, men att Kristna landet betydde också en bättre relation med den mäktiga Kejsaren i Frankerriket.

Ovan t.vä. Runstenarna vid Källby Hallar, Västergötland ca 900-1100. T.hö. gravutsmyckningar Husaby kyrka,
Västergötland omkring år 1000. Foto Tommy Sörstrand.

I det som idag är Sverige var övergången trots allt långsam och det var många kungar och stormän som skulle omvändas. En av de teorier som finns är att varje enskilt ting tog beslut om man skulle övergå till kristendom eller ej. Jan Arvid Hellström* delar in kristnandet av Sverige i tre faser:

1. Den individuella fasen | 2. Den kollektiva fasen | 3. Den kyrkorättsliga fasen

Den individuella fasen lär ha inletts tidigast oavsett vilket landskap vi talar om. Här är det främst frågan om handelsmän som stött på Kristendomen under sina resor ner i Europa. Den kollektiva fasen kan ha gått till på samma sätt under förutsättningen att ett helt skeppslag eller en familj stött på Kristendomen på en resa. Det kan också vara frågan om att vandringsmunkar predikat för lokala stormän som beslutat sig för att ta till sig läran och därmed inkluderat sin familj. Den tredje fasen innebar att man på det lokala tinget tagit lagligt beslut att följa kristendomen. Många av de äldsta svenska helgonlegenderna beskriver endast de två sista faserna. Hellström understryker också att det inte i första hand har varit frågan om ett teologiskt Kristnande. Han menar istället att det är kulten och ritualen som är bärande för omvändelsen. Det mesta tyder på att Kristnandet, av i första hand Götaländerna och Svealand, i stort sett var ett oblodigt skeende. Riket Sverige växte fram mycket tack vare Kristnandet av Götaländerna och Svealand. Här kom Erikslegenden med tiden att stå som en modell för hur en Kristen kung skulle styra och ställa.

*Jan Arvid Hellström, född 30 augusti 1941 på Öckerö, Göteborgs och Bohus län, död 29 december 1994 i Växjö, var biskop i Växjö stift, professor i kyrko- och samfundsvetenskap vid Uppsala universitet, romanförfattare, lyriker och hymnolog, bokförläggare, psalm- och visdiktare samt aktiv frimurare i SFMO.

Sarkofagen med korsen utanför ingången till Husaby kyrka benämndes länge som Olof Skötkonungs grav, men det har visat sig vara ett felaktigt antagande. Vem graven tillhört är okännt. Foto Tommy Sörstrand.

Sveakungen Erik Segersäll, död 955, lät döpa sig under sin vistelse i Danmark, men återgick vid återkomsten till Sverige till hednisk tro. Hans son, kung Olof Skötkonung, hade sannolikt en Kristen tro innan han började prägla mynt år 995 med tanke på myntens utformning, och förblev kristen till sin död. Enligt traditionen döptes han så sent som år 1008 vid Husaby källa i Västergötland av den Brittiske missionären Sigfrid. Det bygger på en ifrågasatt tolkning av en samtida källa, men det är förenligt med att han kan ha haft en personlig tro, eller sympatiserat med den nya läran, långt tidigare.

Husaby kyrka, Västergötland. Foto Tommy Sörstrand.

Husaby Kyrka ligger sydöst om Kinnekulle ungefär mitt i inlandet i Götene kommun i en by och socken vid namn Husaby. I dag en oansenlig jordbruksbygd, men när kyrkan byggdes kring år 1000 stod trakten högt i rang med en kungsgård. Kung Olof Skötkonung ska ha donerat den som biskopssäte till den Brittiske missionsbiskopen Sigfrid. Det råder dock delade meningar om huruvida Husaby kyrka verkligen var en domkyrka och att Husaby var Sveriges första stift. Att biskopen befann sig där finns antydningar om i bland annat Västgötalagen, som omtalar att biskopssätet senare flyttades. En biskopsstol finns också bevarad, men den behöver inte alltid placeras i en domkyrka. Ungefär samtidigt hade ärkestiftet Hamburg-Bremen skickat ut en missionär biskop vid namn Thurgot, som sedermera skapade biskopssätet Skara, som en del i Hamburg-Bremens försök att lägga under sig området och skapa en stiftsorganisation där.

Skara Domkyrka grundades i början av 1000-talet, men fick sitt höggotiska utseende först på 1300-talet. Foto Tommy Sörstrand.

Enligt den traditionella legenden ska Olof Skötkonung ha döpts år 1008 i Husaby källa, numera kallad S:t Sigfrids källa, i Västergötland av den Brittiske missionären och och biskopen Sigfrid. Källäget är dock problematiskt och det finns inte mindre än tre olika personer som utpekats som den som döpte Sveakungen.

Sigfridslegenden från omkring 1200 anger Sigfrid som den som döpte Olof Skötkonung vid Kinnekulle, där Husaby källa ligger. Sigfridslegenden har troligen använts som källa av Västgötalagens kungalängd som i en kortfattad notis berättar hur dopet gick till. Problemet med Sigfridslegenden är att den är färgad av sitt syfte att framställa Sveriges vid nedtecknandet yngsta stift Växjö, som det äldsta. Alla uppgifter som går att kontrollera har dessutom visat sig vara felaktiga. T.ex. finns det ingen ärkebiskop Sigfrid av York.
Enligt historieskrivaren Adam av Bremen skall istället Thurgot ha grundat Skara stift 1014 och tillika varit den som döpte Olof Skötkonungs drottning och barn. En missionär vid namn Sigfrid skall visserligen ha kommit till Sverige, men först 1016. Däremot nämner Adam av Bremen inte vem som döpte Olof Skötkonung själv, vilket leder till antagandet att det måste ha skett tidigare och ha utförts av en Brittisk missionär, inte av en representant för Hamburg/Bremen-stiftet.
Saxo Grammaticus pekar ut en engelsk missionär vid namn Bernhard, som var verksam i Skåne. Men denne anlände till Danmark tillsammans med Knut den store först år 1019, vilket bedöms som alldeles för sent för att han skall komma ifråga.

Snorre Sturlasson skrev i Heimskringla att den som döpte Olof Skötkonung var den Engelske missionären Sigurd, som var verksam i Olav Tryggvassons hird innan han trädde i Svensk tjänst efter slaget vid Svolder. Varken Saxo Grammaticus eller Snorre nämner dock några detaljer om hur dopet gick till och det har därför varit frestande att förlita sig på den mer innehållsrika Sigfridslegenden. Det enda som källorna är helt entydiga om är att den som döpte Olof Skötkonung var av Brittisk härkomst. Snorre Sturlasson och Sigfridslegenden har dessutom snarlika namn på missionären, Sigurd/Sigfrid. Endast Sigfridslegenden anger platsen för dopet, Kinnekulle i Västergötland, i Västgötalagens kungalängd preciserat till Husaby källa. Årtalet 1008 kommer däremot från en helt annan källa än de ovannämnda. Bruno av Querfurt berättade att en kristen furste döptes detta år. Det kan visserligen inte uteslutas att Bruno syftade på någon okänd Vendisk furste, men möjligen var det just Olof Skötkonung som avsågs. Det bör även nämnas att de mynt som präglades med Kristna motiv i Olof Skötkonungs namn förekom redan i slutet av 900-talet. Olof Skötkonung tycks därför ha tagit ställning för Kristendomen mycket tidigt och den sermoniella delen med dopet och vem som döpte honom kan idag kännas egalt. Följderna av dopet och den utveckling som skedde är för oss egentligen mer intressant.

Ovan t.vä. bevarad unik medeltida inredning i Husaby kyrka. Korskrank i trä och Ambon, ett hål i muren där prästen kunde predika för församlingen, är synnerligen unika för Svenska kyrkor. T.hö. Lejonsarkofagen, som kan vara Biskop Unnis grav. Foto Tommy Sörstrand.

Uppsala tempel, som nämns i många källor men inte har kunnat hittas vid arkeologiska undersökningar, tros ha bränts och rivits omkring år 1087 på order av kung Inge den äldre, som då enligt traditionen dräpte sin svåger kung Blot-Sven, avskaffade blotriten och påbjöd att alla Svear skulle kristnas. Tingsbeslut togs i olika delar av landet om förbud mot hednisk kult, påbjudande av kristen sed, rätt och rit, samt påbud om kyrkbygge. Även om Asatron övergavs av de härskande ätterna levde den kvar i folktron hos övriga i befolkningen under många hundra år.

Träskulpturer från Husaby kyrka. Träskulpturen ovan t.hö. som håller fram tre avhuggna huvuden är Biskop St Sigfried som enligt legenden lät döpa Olof Skötkonung. Kanske är det honom man avbildat i mitten ovan. Skulpurerna är från 1400-talet. Foto Tommy Sörstrand.

Den första kända missionären som besökte Island var en man vid namn Friedrich. Kanske även han från något Tyskt biskopssäte i Frankerriket. Han ska ha vistats på Island åren 981-986. Olav Tryggvason blev kung i Norge år 995 och gjorde sig känd genom att genomdriva Kristendomen med hot och våld. Olav skickade missionären Thangbrandr till Island. Religionsfrågan kom så upp på Alltinget år 1000. De Kristna på Island valde Hall Torstensson som företrädare, medan hedningarna valde Goden* Torgeir Torkelsson som företrädare. Då Hall frånsade sig uppdraget kom Torgeir ensam att fatta beslutet om vilken religion Island skulle erkänna sig till. Till mångas förvåning valde Torgeir att alla Islänningar skulle vara Kristna och låta sig döpas, men att tre undantag skulle finnas. Det skulle fortfarande vara tillåtet att sätta ut barn i skogen, att äta hästkött och att dyrka de hedniska gudarna i smyg. På detta sätt skedde religionsskiftet på Island utan våld.

*motsvarigheten till en präst inom Asatron. Godar kunde även ha hövdingaliknande funktioner med olika administrativa och juridiska uppgifter.

Omfattande samhällsförändringar sker i länder där en ny religion införs. Tillsammans med nya andliga riter och något nytt att tro på implementerades också nya kunskaper och en gemensam ordning som gynnade handeln mellan de mer eller mindre självständiga regionerna i samfälliheten. Detta skedde såväl i den Kristna som den Muslimska sfären. Vid äldre medeltid i det nyligen Kristnade Sverige är det svårt att avgöra om förändringarna beror på den nya läran som sådan, eller om förändringen beror på ökat kulturellt utbyte med de länder där läran vuxit fram.

Midvinterblot av Carl Larsson. Bild från Wikipedia.

Medeltida Kristna källor kan lätt ha överdrivit den forntida seden att offra människor enligt sagalitteraturen*. Det stora antalet hängda människor som ska ha synts i träden i forntidens Uppsala är ett exempel, men i den mån sådana blotriter förekom, så förbjöds de i samband med Kristendomens införande. Kristendomen var en religion som kunde utövas av alla samhällsklasser och folkgrupper, av kvinnor såväl som män, medan Asatron främst utövades av de härskande ätterna. Tillsammans med Fridslagarna utgjorde detta små tidiga steg mot ett jämlikt och rättvist rättssamhälle.

*Sagalitteratur, från fornnordiska saga, pluralis sögur = berättelser. En dikt eller berättande historia från förhistoriska Norden, framförallt Norge och Island, men också från andra platser innanför de fornnordiska områdena. Sagalitteraturen, som till stor del bygger på en lång tradition av muntligt överförda berättelser, skrevs ner mellan 1120- och 1400-talet av Kristna skriftlärda.

Samtidigt skedde flera andra omvälvningar, men vilken koppling de har till Kristnandet är oklart. Trälarna började successivt att försvinna och Träldom förbjöds slutligen av kung Magnus Eriksson på 1300-talet. Vikingarnas plundringsfärder och sjöröveri upphörde. Ny kunskap och kultur förmedlades från kontinenten bland annat via klostren. Universiteten i Uppsala och Lund, som till en början inrättades med syfte att utbilda präster och kyrkans män, fick så småningom även rollen att utveckla humaniora och bilda vetenskapsakademier. Kristnandet innebar att det latinska alfabetet successivt undanträngde runskriften, och mer omfattande dokument författades, bland annat medeltidsbrev och landskapslagar som var mer detaljerade än tidigare rättskällor. Lagarna var indelade i balkar enligt en struktur inspirerad av gamla testamentets lagar och modern militär teknologi importerades.

Efter kristendomens införande blev landets administration mer välorganiserat, och delades in i stift baserade på de gamla lagsagorna och socknar. De hedniska kungarnas makt hade varit svag, och ansvaret var begränsat till krigföring och försvar av sin egen position. En av kyrkan vigd och av påven välsignad kung fick större befogenheter, bland annat fick han ökat inflytande över lagstiftningen och möjlighet att beskatta befolkningen, något som öppnade upp för den kommande kungamakten ekonomiska ställning. Några nordiska kungar kom att dyrkas som helgon, främst den Norska kungen Olof den Helige, men även Sveakungen Erik den Helige som sedermera dyrkades som Stockholms skyddshelgon och hade en egen högtidsdag.